Var är pensionärerna?

Var är pensionärerna på ridskolan?

Det händer att de kommer och hälsar på, för att se sina barnbarn rida. Men vi, i 45-50-årsåldern kallar oss för tanterna och jag noterar att vi är liksom bland de äldsta som rider, eller i alla fall hänger där lite mer frekvent? Rider de äldre på era ridskolor? Eller är du själv äldre och rider? Om du vill kan du läsa en liten del av en novell jag skrivit om de något äldre på ridskolan. Fiktion helt och hållet, och instoppad slutet av det här inlägget. Får jag ha det som i novellen när jag kommer upp i åren, då ska jag vara så tacksam.

Idag hörde jag ett fint litet reportage i radion, bara en del av det så jag kan ha missat viktiga poänger, eller fadäser men hur som stod djur på äldreboenden i fokus. Clara Zimmerman gjorde reportaget, eller hon verkade ha hela programmet, och hon talade sig varm för den goa lilla jycke som gick runt på avdelning och stoppade nosen i de vilande pensionärernas händer.

Jag tänker förstås på djurens betydelse för människan (för somliga av oss, alla gillar inte de fyrbenta, jag försöker förstå det även om det är svårt). När jag ska rida och får chans att för en stund trycka min näsa mot den stora Frankos mule, på sidan där de är lena som babyrumpor, då går en våg av vällust genom mig. En sådan som jordar, fyller på och håller mig (lite) lugn långt in på dagen (jag rider alltid tidiga morgnar).

Efter barnens ridlektioner, då de tar hand om hästarna, då går jag (ofta med en katt i famnen) och myser över deras närvaro, hur de inte vill åka hem fastän magen skriker av hunger och kvällen börjar bli kall. De lyser över kontakten med de stora lurviga djuren som låter dem hållas, som med sina läten talar om att de gör rätt, ordnar det bra och samspelar på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Det funkar mycket bättre med en låg gnäggning, det malande ljud som hörs när de tuggar hö eller de suckar som slipper ur dem när de blir av med sadelgjorden kring magen.

Jag kan nu för tiden också intyga hur glad man kan bli av att ha en katt hemma. Och förstås tänker jag som finns och verkar inom funktionshinderområdet (se mina böcker på www.komlitt.se) på de personer med funktionsnedsättning jag följt till olika stall genom åren.

En liten tjej, nu är hon vuxen men då, hon hade inget tal, svår epilepsi, troligen grav utvecklingsstörning och ett väldigt besvärligt liv. När hon fick se ridhjälmen och visste att det skulle bära av till stallet satt hon hela vägen i taxin och smackade nöjt. Hon klappade sig själv på handen, hennes tecken för djur, och det var aldrig, som det brukade annars, något problem som helst med att åka bil en stund. Väl i stallet hoppade hon helt fantastiskt högt av glädje och hennes stunder med hästarna var till en sådan lycka att ingen åkte därifrån opåverkad.

En annan, en ung man med autism, inte heller han hade något tal och med en hyperaktivitet utöver det vanliga, han tonade in sig, kom till ro och satt lugnt på hästryggen varv på varv i den lilla paddocken. Han var aldrig, och jag menar aldrig, stilla annars, men i sadeln så tog hästens rörelser överhanden. De stillade oron, det maniska gungandet och bidrog säkert till att halterna av alla de goda må gott-ämnena som vi behöver för att fungera fick sig en skjuts den stunden i veckan.

Nu, innan smakprovet på novellen om äldre som rider, tack för att du läser, tänd alla ljus du kan om du gillar sådant, för nu är hösten här på riktigt.

Susanne Larsson

”Ta hit pallen, jag ska upp på den här”

Gunnel svänger in på parkeringen bredvid stallplan. Tisdag morgon och ridning. Med sig i bilen har hon Birgitta som inte skräder orden. ”Ja jädrans vad kul vi ska ha idag!”

Gunnel har längtat hit. Hon har ridit i hela sitt liv och vill inte sluta trots att hon närmar sig de sjuttio. ”Jag var så stel i morse att jag trodde att sängen satt fast i ryggen på mig när jag skulle upp, men lite sträck och plocka äpplen så går det ju” Birgitta fnissar och plockar med sig ridspöet och hjälmen. ”Äh, du är ju som en tonåring när du rider, och på dansen också förresten! Det såg jag i söndags!” I stallet möter de Gustav och Ann-Marie. De har börjat med kaffet som stått på inne på kontoret.

Gunnel muttrar på skoj, kaffe före ridningen!? ”Bara för att värma upp lite” säger Gustav och myser när han får en kram av Gunnel och Birgitta. De väntar på systrarna Olsson som också ska komma, och som har ingått i gruppen den senaste terminen. Maria som är ridlärare hälsar på dem vart eftersom. Alla som rider har sina favorithästar och vet precis hur det ska gå till. De har ridit länge men trappat ner med åldern. Det blir en del prat om hälsostatus men inte mycket. ”Nä nu släpper vi krämporna och tänker på hästarna!” Gunnel manar till fokus och bjuder på skratt. ”Och så fikar vi efteråt!” Birgitta tar del bortifrån Regents box.

Ridläraren Maria har hjälpt till lite med att göra i ordning hästarna. Hon går före ner till ridhuset och ställer fram pallen som alla vill ha för att komma upp. Det suckas och ojas lite, över hur höga hästarna blivit men väl uppe är det mest som en vanlig lektion. Maria är ganska ny som ridlärare för gruppen, det är första gången hon har en pensionärsgrupp och hon är imponerad av hur mycket de orkar, och kan trots sin ålder.

”Förbered hästarna för trav och om fram i trav och rid lätt!” Gunnel följer hästens rörelser med en vana som är skön i kroppen. ”På hästryggen känner jag mig inte gammal” tänker hon. Hon vet att hon delar det med de andra. Även om de inte rider lika fort, eller hoppar lika högt längre, så sitter kunskapen i kroppen, som håller sig igång tack vare ridningen. ”Orken och hälsan är väl en sak, ridningen gör nytta, det vet jag, men det är känslan som är bäst” Gunnel tänker vidare när hon arbetar sin häst i galopp tillsammans med de andra.